Jag orkar inte vara stark längre, orkar inte hålla upp mina armar och hålla i mig. Om det fanns ett sätt att överleva utan att vara stark. Att få vara den hjälplösa som bara existerar. Varför ha ett starkt psyke för att hålla sig i balans, varför inte bara vara?

Efter en underbar vecka i det underbara Jutis har jag nu laddat om batterierna. Har blivit som en ny start att ta kål på min kropp. Testade mina gräner där styrka var huvudsaken, försökt bränna en årlig bränna och samtidigt frysa näsa av sig för att sedan misslyckas, utsatt mina lungor för en kondis jag inte har och matat magen med mer mat än jag någonsin kan äta. Men framför allt har jag njutigt av vetskapen om att jag är omringad av min familj. Delat ett hus med fyra andra familjer (inkl respetive) och gosat med alla 10 hundarna, umgåtts med vänner, träffat min underbara mormor och älskat att jag är född och uppvuxen i norrland!

Vem kan önska sig något annat?

Men nu är man tillbaka i verkligheten och det enda jag gör nu är att vänta på att mitt kort skall komma så jag får jobba på riktigt... om det nu är det jag vill? Har klarat mig utan kortet innan, borde jag inte klara mig utan det nu också?

Det man inte har kan man heller inte lida av. Eller är det de man gör, lider för det man inte har?

Ibland undrar jag om det sitter en lite nisse i huvudet på mig och tänker åt mig, för ibland får jag inte ihop det, "varför tänker jag så?" Men jag antar att allt har sin mening, för hade inte det onda hänt hade jag inte fått och sett det goda.

puss o krams