Jag har problem med döden. Ju mer jag tänker på det ju mer panik får jag. Inte för min egen bortgång, utan för andras. Det behöver inte vara någon jag känner, inte någon jag pratat med. Det hugger till och gråten sitter i halsen. Andra anser det onödigt, jag anser det mänskligt. Men jobbigast är det med nära och kära. Ju mer tiden går och ju äldre personer blir, ju mer panikslagen blir jag. Vad gör jag när dessa människor inte finns i mitt liv längre?

Jag har samma syn på djur som på människor. Tänk om min lilla Mulle inte låg och kurrade vid min sida mer. Det skär i hjärtat.

Det är en av de få anledningar jag har till att jag inte gått samma väg som resten av min familj. Klarar inte av sjukhus, vårdhem m.m Men trots att jag hållit mig undan det så hamnade jag på ett ställe som känns ibland värre.

Det är vi som lägger dom i sin sita vila, i sin sista säng. Det är vi som skall vara där när något händer, hämta den som ej längre tar sina andetag. Ibland vill jag bara skrika, lägga på när samtalen kommer upp. Jag kan inte härdas, detta är något jag inte kan göra.

Det var det här jag försökte undvika. Hur svårt kan det vara?..

puss o krams