Jag tror nog att jag aldrig kan lägga bloggen riktigt åt sidan. Har för mycket jag vill få ur mig, för mycket som snurrar runt i huvudet.

Läste just en annan blogg, om en som har motivationen till att göra det hon vill. Träning är en del av vardagen, utflykter är något som är standard och hon.. hon vet helt enkelt hur hon tar hand om sig själv. Jag skulle vilja säga förebild, men det är ett lite starkt ord. Men hon ger mig faktiskt lite motivation, om än jag inte startar just nu är jag beredd att satsa fullt ut en vacker dag!

Det många inte vet är att jag aldrig riktigt gillat vad jag ser när jag tittar mig i spegeln. Det är egentligen inte standarden som många andra tänker: "jag är fet", "jag är ful" m.m

Det jag ser är ett litet benrangel som är svag. Svag att klara av vardagen som så många andra gör, svag att få tiden att räcka till att ta hand om sig själv.

Jag vet att jag mår dåligt och jag vet att jag kommer att må sämre om jag inte gör något, men det är så enkelt att bara blunda. Man tar smällen då den kommer... Men jag har öppnat ögonen, eller iaf börjat kisa! Men det krävdes ett läkar besök innan jag var tvungen att inse hur illa jag stält till det för mig själv, att smärtan jag har har jag själv orsakat. Så nu (lovar mig själv att försöka) skall jag sätta mig själv i centrum!

.. men det krävs mycket uppoffring..

Sedan har vi det här med bloggen: jag är inte nöjd! Så kommer att byta till någon annan sort inom en snar framtid.

puss o krams