När vi minst anar det dyker det upp. När vi minst vill ha det visar det sig. Och när vi önskar att det var där som mest ser vi inte till det.
Sanningen om livet är inget vi styr över, men jag anser att allting löser sig.
Men när man börjar mista tron över sitt motto och tappar sanningen om vad livet innebär känns det som att bokstavligt gå in i väggen.
Börjar tvivla på att allt löser sig, ångra att jag sa upp mig, men å andra sidan är det de bästa jag gjort på väldigt länge, för mig själv.
Att jag istället satt mig låst på en stol i hemmet är en annan sak.... Men som sagt, det löser sig!

Puss o snusk