Bakom stängda dörrar finns dom mörkaste hemligheterna, men även i de öppnaste hemmen är sanningen begravd. 

-----------------------------------------------------

Har ett sånt enormt Mulle begär nu för tiden... vi fick alldeles för lite tid tillsammans.

Har en sån frutktansvärd ångest över allt som hände och allt jag hade kunnat göra annorlunda. Jag vet inte vars jag ska ta vägen längre. Mitt hjärta blöder.

---------------------------------------------------------------

Jag har läst listor, texter och allt som man kan få information från om sånt som jag egentligen inte borde ta reda på. Min värsta fasa är att det jag läser är det som är sant, att jag levt i en bubbla där jag tror att allt är bra. 

Det finns ingen i världen som kan säga att det är något fel på mig när man träffar mig i det offentliga. Men det är när jag är i min ensamhet som jag vet att allt inte är som det ska vara...

Jag vill inte erkänna det! Men jag börjar bli mörkrädd. Jag är inte samma gamla jag längre, nånting har hänt och jag har börjat inse att efter min Mullsson bortgång så bröt det ut helt och allting började fallera. Jag tappade allt. Allt jag tyckt vart roligt är nu en plåga, allt jag velat göra känns så jobbigt, att ta hand om mig själv är bara onödigt. 

Det är inte så här jag vill känna, men det är så här jag är. 

Jag slits mellan valen jag stå inför, ena stunden känns det bra för att sedan känna "va faan tänkte du på!!". Allting känns som en dum idé, ett påhitt som bara finns i fantasin. För varför skulle jag kunna göra alla dessa roliga och spännande sakerna?

Vad duger jag till?