We don´t always like the same things. Take ice-cream, we like diffrent flavors :)

puss o krams

Det är svårt att le när det känns som om allt man gör blir fel, att livet inte är värt, när allt känns surt och något drar lusten ur en. Det är helt enkelt svårt att vara trevlig när det känns som om alla går en på nerverna.

Det är helt enkelt inte lätt att vara glad när man inte tycker om det man gör och det man gör är en pest tillbaka.

Jag vill helt enkelt inte sprida glädje just nu..

puss o krams

Jag tror nog att jag aldrig kan lägga bloggen riktigt åt sidan. Har för mycket jag vill få ur mig, för mycket som snurrar runt i huvudet.

Läste just en annan blogg, om en som har motivationen till att göra det hon vill. Träning är en del av vardagen, utflykter är något som är standard och hon.. hon vet helt enkelt hur hon tar hand om sig själv. Jag skulle vilja säga förebild, men det är ett lite starkt ord. Men hon ger mig faktiskt lite motivation, om än jag inte startar just nu är jag beredd att satsa fullt ut en vacker dag!

Det många inte vet är att jag aldrig riktigt gillat vad jag ser när jag tittar mig i spegeln. Det är egentligen inte standarden som många andra tänker: "jag är fet", "jag är ful" m.m

Det jag ser är ett litet benrangel som är svag. Svag att klara av vardagen som så många andra gör, svag att få tiden att räcka till att ta hand om sig själv.

Jag vet att jag mår dåligt och jag vet att jag kommer att må sämre om jag inte gör något, men det är så enkelt att bara blunda. Man tar smällen då den kommer... Men jag har öppnat ögonen, eller iaf börjat kisa! Men det krävdes ett läkar besök innan jag var tvungen att inse hur illa jag stält till det för mig själv, att smärtan jag har har jag själv orsakat. Så nu (lovar mig själv att försöka) skall jag sätta mig själv i centrum!

.. men det krävs mycket uppoffring..

Sedan har vi det här med bloggen: jag är inte nöjd! Så kommer att byta till någon annan sort inom en snar framtid.

puss o krams

Jag har problem med döden. Ju mer jag tänker på det ju mer panik får jag. Inte för min egen bortgång, utan för andras. Det behöver inte vara någon jag känner, inte någon jag pratat med. Det hugger till och gråten sitter i halsen. Andra anser det onödigt, jag anser det mänskligt. Men jobbigast är det med nära och kära. Ju mer tiden går och ju äldre personer blir, ju mer panikslagen blir jag. Vad gör jag när dessa människor inte finns i mitt liv längre?

Jag har samma syn på djur som på människor. Tänk om min lilla Mulle inte låg och kurrade vid min sida mer. Det skär i hjärtat.

Det är en av de få anledningar jag har till att jag inte gått samma väg som resten av min familj. Klarar inte av sjukhus, vårdhem m.m Men trots att jag hållit mig undan det så hamnade jag på ett ställe som känns ibland värre.

Det är vi som lägger dom i sin sita vila, i sin sista säng. Det är vi som skall vara där när något händer, hämta den som ej längre tar sina andetag. Ibland vill jag bara skrika, lägga på när samtalen kommer upp. Jag kan inte härdas, detta är något jag inte kan göra.

Det var det här jag försökte undvika. Hur svårt kan det vara?..

puss o krams

Jag orkar inte vara stark längre, orkar inte hålla upp mina armar och hålla i mig. Om det fanns ett sätt att överleva utan att vara stark. Att få vara den hjälplösa som bara existerar. Varför ha ett starkt psyke för att hålla sig i balans, varför inte bara vara?

Efter en underbar vecka i det underbara Jutis har jag nu laddat om batterierna. Har blivit som en ny start att ta kål på min kropp. Testade mina gräner där styrka var huvudsaken, försökt bränna en årlig bränna och samtidigt frysa näsa av sig för att sedan misslyckas, utsatt mina lungor för en kondis jag inte har och matat magen med mer mat än jag någonsin kan äta. Men framför allt har jag njutigt av vetskapen om att jag är omringad av min familj. Delat ett hus med fyra andra familjer (inkl respetive) och gosat med alla 10 hundarna, umgåtts med vänner, träffat min underbara mormor och älskat att jag är född och uppvuxen i norrland!

Vem kan önska sig något annat?

Men nu är man tillbaka i verkligheten och det enda jag gör nu är att vänta på att mitt kort skall komma så jag får jobba på riktigt... om det nu är det jag vill? Har klarat mig utan kortet innan, borde jag inte klara mig utan det nu också?

Det man inte har kan man heller inte lida av. Eller är det de man gör, lider för det man inte har?

Ibland undrar jag om det sitter en lite nisse i huvudet på mig och tänker åt mig, för ibland får jag inte ihop det, "varför tänker jag så?" Men jag antar att allt har sin mening, för hade inte det onda hänt hade jag inte fått och sett det goda.

puss o krams

Skall testa mig själv och se om jag har någon självbehärskning. Under april månad skall jag inte överhuvudtaget köpa några grejer (om det inte är livsviktigt förståss), alltså inga kläder, skor, inrednings grejer eller något liknande. Vi ser väl om det slutar som när jag skulle sluta med godis, höll i två dagar om ja minns rätt.

Dock har ja ju grejer som redan är på väg, men det räknas inte ^^

Så nu, nu skall jag ta tag i mitt slösande. Mitt beroende. Har ju duktigt nog skaffat två sparkonton som jag inte får röra förns om minst 5 år och det andra inte förns jag blivit pensionär :) Ger mig själv många vuxen poäng för det!

puss o krams för ikväll